Röda Ögon!
Nu sitter jag här fredag eftermiddag, och har precis lämnat ifrån mig terminens viktigaste arbete. Satt och kämpade långt in på natten idag och mina ögon är nu så vackert blodsprängda. Jag vet inte heller varför det slutade så här, jag hade ju planerat lång tid i förväg! Lite berodde på att igår var Thanksgiving, och eftersom Julia är amerikan och hennes pojkvän är på besök, skulle vi klart ha en riktigt ordentlig middag. Julia var så duktig och lagade all underbar mat, men precis när vi skulle sätta oss ner och hugga in gick brandlarmet. Som vanligt antog man att det var ett falsklarm, men se den här gången var det faktiskt på riktigt. Våning 4 (2 under mig) hade lyckats sätta fyr på sitt kök, så kraftig rök kom ur deras fönster. Vi fick vackert stå ute i kylan, hacka tänder och tänka på vår väntande måltid i en timme medan brandmännen gjorde sitt jobb. Efter den här veckan kommer allt lugna ner sig, och då ska jag börja fundera lite på att leka turist igen och starta julshoppingen. Det bästa är att nu mitt i mörka vintern har jag något att se fram emot i och med att jag idag betalade första delsumman för att åka till Spanien med Rugbylaget i april och spela en tournament. Kommer bli så himla roligt, trots att det betyder mindre tid hemma i Sverige. Ta hand om er och hör av er.
UK indoors rowing championship
Livet på universitet rullar på. Fler och fler dead-lines börjar nu dyka upp vid horisonten och skapar extra stress i min tillvaro. Trots arbeten, trycker jag in sport och lite roligt så ofta jag kan. Förra veckan var relativt händelselös. Vädret blir bara kallare och eländigare för var dag som går. Igår var det dags för UK indoors rowing championship. Vi åkte till Birmingham (4 timmar bort) i en minibuss som läckte in regn, körandes av en galen tysk (roddklubbens president). Aldrig hade jag trott att jag skulle hitta något som är jobbigare än ett simlopp… men jag måste nog säga att 2000 meter på rodd slår det mesta jag nånsin testat. 6 rader, med 20 maskiner i var rad, roddes samtidigt som ett heat. En syn jag aldrig sett förr. Det häftigaste var att se de som tävlar i OS, eller handikappsOS. Folk som saknar ben, händer etc… eller t.om. var förlamade som rodde. Helt otroligt!
Efter bara 500 m. in i mitt loppvar jag halvt döende. Andningen var helt förfärlig, och jag började nästan gråta efter 900 m… klarade mig dock genom loppet mycket tack vare funktionären som också gav en moralt support. Sluttid: 7:54… 11 sek pers. Slutade på plats 55/142 tävlandes. Bästa platsen av alla i Essex roddlag, så det får man ju ta med sig som ett ok resultat.
På vägen hem, blev det klart McDonalds… precis som det brukar bli med simningen. Påminde mig om många gamla, kära minnen av alla vänner där hemma.
Något lite coolt:
(Här kan man se mina splittar, samt hur mitt lopp såg ut jämfört med de andra runt omkring mig. Rätt intressant.)
“Man of the Match”
Ojoj vilken onsdag! Gick upp kl 6, var i båten klockan 7 för att ro en timme på ett stormigt vatten som påminde mer om havet än det lugna vattenresorvar jag är van vid. Därefter var det föreläsning och sedan dags för det jag fruktat sen jag blev uppskriven som starter för rugbyn. På skakiga ben sprang jag ut på planen för min första rugbymatch. Ganska snart insåg jag att istället för att vara rädd för motståndarna var det bättre att göra dem rädda för mig. Kändes lite konstigt att skrika rakt ut “SHE IS MINE” – peka på en tjej och titta på henne som om hon ens kommer i närheten så dödar jag henne… men samtidigt var det rätt roligt när man såg hennes min. Tog ett tag för mig att komma in i matchen, men gud vilken känsla det var när man äntligen lyckades få tag på bollen och sen bara trycka sig fram. Tacklade några och blev tacklad av några. Idag (fredag – 2 dagar efter) har jag några fina blåmärken och två värkande axlar, men inte värre än så. Efter matchen (som vi tyvärr förlorade) blev jag utsedd till bästa back, vilket alltid är en trevlig bonus. På kvällen innebar det att jag skulle ha på mig ett par enormt stora trosor med texten “Man of the Match”. Mycket vackert (se bild). Kvällens tema var “superheroes” (man skulle komma på en egen)… Själv var jag, som ni kanske kan se, “Super Swede”!
Jag var död på Halloween.
Lustigt att tänka att för exakt 2 år sedan var jag och Ida i London. För ett år sedan var jag i USA och gick och knackade dörr med barnen. Detta året är jag tillbaka i England, men på uni, vilket givetvis innebar en stor halloweenfest. I birst på övriga ideér bestämde jag mig för att göra det hela så enkelt som att klä ut sig till en död emma. Blev inte fullt så dåligt som jag befarat. Jätterolig kväll. På tordagens rugbyträning blev jag ombedd att spela forward på matchen nästa vecka (ons). En tjej som stod bredvid när kaptenen sa detta till mig, kommenterade mycket sant och uppriktigt, att min ansikte speglade ren fasa. Men eftersom de verkligen behöver en till forward för den matchen och att de tyckte jag va duktig, så varför inte (nervöst skratt)? Har rott så mycket de senaste dagarna och börjar nu inse att mina händer kommer aldrig igen bli vad de en gång var. Väldigt vackra. Angående pluggeri, börjar det kännas som jag börjat komma in i det nu. Känns bättre och bättre. Vilket är en jäkla tur med tanke på de kommande arbetena. Pust. Hoppas allt är bra med er där hemma. Kommentera gärna. Kram
