- Welcome to my world -

Så var det dags att bege sig ut på nya äventyr. Äventyret heter Universitetsutbildning på University of Essex i Colchester, Storbritannien. Eftersom de flesta undrar vara i hela fridens namn detta är, är det lika bra att berätta att det är 50 min utanför London. På söndagsmorgon släppte mamma och pappa av mig på Sturup. Jag checkade in min väska på 18,3 kg (behövde inte betala trots övervikten). Väl inne vid gaten träffade jag till min stora förvåning Elli (IB-klasskompis). Eftersom Ryanair är ett lågprisflygplansbolag får man sitta vart man vill, och därmed hade jag sällskap hela vägen över. Kändes bra för att få prata av sig lite av nervositeten (stackars Elli!). När vi skiljdes åt var jag på riktigt tillbaka i den engelsk-talande världen. Jag såg bussen till Colchester lämna busstation när jag kom springande med mina väskor. Typiskt! Vänta en timme på nästa.
Sov lite på bussen och så vipps så var jag framme. Colchester verkar väldigt mysigt. Typiskt gammal engelsk stad skulle nog vara den mest passande beskrivningen. Universitetsområdet verkar helt enormt. Tydligen var det tidigare en nationalpark, och är delvis fortfarande.
Byggnaderna skulle jag dock vilja kalla fantasilösa. Men det är inte det viktigaste… det viktigaste är ju hur jag trivs här. När jag väl kom av bussen så bemöttes vi av en ”Hagrid” som guidade oss förstaårselever till ”sorteringshatten” (fast vi redan fått veta vart vi skulle bo), där fick vi våra nycklar. Eddington Tower, 6:e våningen, rum 4! Nyckelkort.. blipp..blipp.. kommer in i mitt rum… och där tar liknelserna med Harry Potter slut. Inte får jag sova i en himmelssäng jag inte! En sjukhussäng med plastmadrass. Jojo man tackar ja! Skrivbord och garderob var iaf ok. Och sen till nästa jobbiga upptäckt. Inget täcke eller kudde. Nu börjar ångestkänslorna komma krypande. Ska jag bo i den här trista fågelholken? Ser värre ut än en svensk fängelsecell. Är lite deprimerad när jag trycker i mina kontakter och får igång min data. Den funkade iaf. My love! Det roliga med det här att flytta in i studentrummet är att jag nog är en av väldigt få som kommer med en resväska, and that’s it… alla andra springer upp och ner med flyttkartong efter flyttkartong och har hyrt in både mamma, pappa, farmor och farfar för att öka hastigheten på denna procedur. Jaja, jag ska nog klara mig fint i mitt relativt tomma rum. Jag har något de inte har… eko! (nä skoja bara)
Eftersom hungern nu höll på att ta kol på mig tog jag mig ner till en cafeteria och intog en mycket suspekt kyckling. Från maten gick jag ned till Freshers’ Welcome Reception. 3 våningar under jorden som någon hemlig underjordisk organisation. Fick en klisterlapp ”Sociology” att trycka fast på kläderna. Helt klart det bästa som hänt mig så lång. För när jag väl var insorterad i en grupp kom en tredjeårselev och tog hand om mig. Efter det har allt känts mycket bättre. De berättade en massa vettigt, guidade mig till att gå och köpa täcke och kudde samt presenterade mig för några andra sociologielever. Nu känner jag mig inte riktigt lika ensam. Börjar faktiskt se fram emot kvällens välkomstfest för alla nervösa förstaklickare.